Blytung!

Idag känns hela kroppen blytung och huvudvärken kom som på beställning, som den alltid gör när jag har stressat eller haft mycket omkring mig. Och ändå gjorde jag inte så himla mycket. Jag är så trött på att inte orka.

En bra och precis beskrivning på hur det kan vara att vara utbränd hittade jag hos Nina på Johangården. Så här skriver hon:

"När jag är mer än trött och slut och sliten och stressad så inträffar ett obehagligt tillstånd. Jag blir svimfärdigtrött och matt. Svimningskänslan sitter dels i huvudet och dels i bröstet. Matt blir jag i hela kroppen. Och då vet jag vad klockan är slagen...Känslan är så obehaglig och svårförklarlig att jag inte vet hur jag ska beskriva den för att någon skall förstå hur det känns. Svimmat har jag gjort några gånger så jag vet hur det känns både före och efter. Känslan som kommer då jag är för uttröttad är som strax innan jag ska svimma... Men jag svimmar inte, det är enda skillnaden.
Känslan kommer när det blivit för mycket av intryck, ljud eller krav och måsten. Ibland även när jag gör sådant jag vill och tycker är roligt. Antar att det är kroppens sätt att säga till mig att jag måste ta en paus. Eller antar... jag vet nog att det är så. Och det enda som hjälper är just att coola ner sig. Vila och meditera, minska på krav och måsten.
Trots att jag är utbränd och inte ska ha massor med krav och måsten så blir det ändå vissa saker som jag ibland bara måste göra. Det går inte att sjukskriva sig från allt här i livet, vissa saker finns kvar ändå. Betala räkningar, viss skötsel av hemmet, sköta om mig själv och mina hundar... och så vidare. Bara för att jag är utbränd kan jag inte avskärma mig från allt liv, och det är ju inte meningen heller. Inget blir ju bättre bara för att jag sitter och stirrar rakt in i väggen. Vad jag menar är att även små skitsaker, det som tidigare inte varit det minsta jobbigt eller tidsödande, kan bli oöverstigligt. Och när jag väl ordnat vad det nu vara månde så är jag totalt dränerad på ork. Låter konstigt men så är det.

Och egentligen har jag mig själv att skylla.
Men om jag hade vetat då vad jag vet idag så hade jag aldrig hamnat i utbrändhetsträsket. Detta att jag ordnat och fixat och varit stöd och hjälp till allt och alla och arbetat som en tok på mitt jobb... och inte tänkt på mig ett dugg, det har gjort mitt tillstånd. Jag visste inte att jag var så värdefull för mig själv som jag ändå är. Räknade mig alltid i sista hand. Om jag räknade mig alls.

Jag har lärt mig att på min lista över viktiga personer i mitt liv ska jag stå först. För vad vore mitt liv utan mig? Platt ingenting! Så är sanningen. Det lärde jag mig på Lerniakursen... då först fattade jag detta viktiga budskap. Man kan säga att det gick upp ett ljus. Jag fick en insikt. En mycket värdefull insikt.Jag har också lärt mig att säga JAG i stället för man. Man är så svävande ord. Jag, det är inte alls fult att säga JAG. Jag vill... jag tycker... jag tänker... jag säger... jag! Men i detta lutherska land så är det fortfarande ganska fult att säga just JAG. Egofixerat. Men jag tror att den yngre generationen börjar lära sig att säga just JAG... Detta viktiga ord för mig. Och alla andra.Egofixerad. Det är just vad många av oss utbrända måste bli. Egofixerade. För vi har ju för det mesta tänkt på andra i första hand och lämnat oss själva därhän. Vi frågade hur det var med de andra... men frågade inte oss själva hur det egentligen var när vi nästan stupade av trötthet. Vi kallade oss lata och andra mindre fina ord och slet på än mer. Piskade oss själva till stordåd.
Men vem tackar oss för det idag? Ingen! Måtte jag nu ha fattat hur detta fungerar och aldrig mer hamna i denna skitsjukdom. Aldrig mer. Aldrig. En gång är en gång för mycket!
Och ni som inte varit utbrända... akta er!
Det är inget kul alls. Tvärtom!
Tänk er för. Innan..."

Kloka ord från en klok kvinna!