Skrivarcirkeln:Spritflaskan i tandläkarens låda.

-Det ser inte bra ut det här, sa han och bände och vred med det lilla
metallinstrumentet i mina kindtänder. Du har inte skött tandborstningen som du borde. Nu är det lite karies både här och där.
Jag suckade högt, för det är det enda man kan göra med två stora tandläkarfingrar och diverse instrument i munnen. Jag vill inte påstå att jag har tandläkarskräck, men det är inte långt ifrån. Nu hade jag väntat i det längsta med att ringa och boka tid, men har man bara kommit så långt så är det värsta gjort, inbillar man sig. Men det är bara innan man kommer in och sitter i väntrummet och vrider sig hit och dit och läser gamla golftidningar från förra året - i bästa fall.
Min tandläkarskräck, eller vad jag nu ska kalla det, började med den hemska skoltandläkaren, som hade sin håla på första våningen i småskolan. Hon var liten och tunn, men ack så sträng och såg antagligen inte helt klart, eftersom borren kunde hamna lite var som helst i munnen – i kinden eller bredvid tanden i tandköttet – och när man pep av smärta fick man en sträng åthutning.
Nåja, det har väl blivit lite bättre med tiden, men det är ändå förenat med ett visst obehag. Och just idag kändes det extra jobbigt när han sa:
-Jag har tid nu, så vi tar väl och lagar det största hålet genast.
-Javisst, det går bra, sa jag och försökte låta som om det var min högsta önskan i livet.
- Jag har börjat med en ny metod vad gäller bedövning, men du kanske inte vill ha bedövning?
-Jooo, det vill jag! sa jag bestämt och så högt att han tog ett steg bakåt och trampade sköterskan på tån. Hon höll på med nåt i en låda och bara grymtade till lite, när tandläkaren stora fot kom farande och landade på hennes nya innetofflor.
- Jaha, det var ord och inga visor det. Men då kör vi väl igång.
Han korrigerade stolen, tog fram sin lilla spegel och sträckte sig efter borren.
- Nu ska vi se…
- Neej, skrek jag, jag ville ju ha bedövning!!
- Jadå, det ordnar sig nog med det, sa han och verkade kolugn.
Själv blev jag spänd som en fjäder och jag hörde hur pulsen slog i örat.
- Vi kan väl prova lite och se hur det går? Om det inte går bra, så säger du till.
- OK, sa jag och han satte igång borren.
Det gick ganska bra till att börja med och vattenborren snurrade på i hög hastighet. Det gjorde inte så ont och ju längre han höll på ju mindre kändes det. Jag kom på mig själv med att fnittra lite för det killade ju faktiskt i tanden när han borrade. Han höll upp ett tag och sa:
-Går det bra?
-Jajamen, svarade jag, kör på bara. Jag kände mig alldeles avslappnad och ett med tandläkarstolen. Så skön hade den aldrig känts förut. Men vilken märklig smak jag hade i munnen. Måste vara en ny sorts komposit han fyller med, tänkte jag.
- Sådär ja, så var det klart för idag.
-Redan? Finns det inget litet hål till, som du kan ta nu, bad jag och sluddrade lite. Det var konstigt, för jag kände mig lite bedövad. Men jag hade ju inte fått någon bedövning?
-Nej, inte idag. Nu får du lugna dig tills nästa gång. Vad tyckte du om den nya bedövningen förresten?
-Va, vilken nya bedövning? Jag fick väl ingen bedövning?
- Jo, sa tandläkaren, det fick du utan att märka det. Jag har nämligen bytt ut vattnet i vattenborren mot gin och tonic, och då blir patienten så avslappnad sååå.
-Men, hur går det till?
-Jo, jag har en flaska gin i ena lådan och tonic i den andra och sedan går det i slangar upp till borren. Koncentrationen av sprit kan jag reglera med den här spaken och jag kan också byta ut gin mot något annat om någon föredrar t.ex. konjak, rom eller något annat. Om det fungerar bra, så kan fler tandläkare börja använda det. Vi ska göra en utvärdering efter ett halvår. Jag är den förste som provar detta och ännu har ingen patient klagat.
- Nej, det förstår jag. Det var helt otroligt – nu behöver jag inte vara nervös nästa gång jag kommer hit, och du… kan jag få beställa rom och cola då???

Det här var mitt bidrag till skrivarcirkeln för denna gång. Ämnet fick jag av Mette och jag måste slänga in en brasklapp: Den här tandläkaren jobbar utan salivsug. Man måste vackert svälja all vätska - fast det gör man gärna.

Josephine ska få nästa ämne av mig och det är: Varför heter det boxningsring när det är en fyrkant?

Sängen – skrivarcirkeln

Sängen i den här historien är inte en säng utan flera sängar - mina sängar i livet hittills.

Den första sängen minns jag faktiskt inte, men jag har sett den på foto. Det var en brun spjälsäng av den gamla sorten, som alla 50-talister fick som sin första säng. Där tillbringade jag antagligen mina tre eller fyra första år vad gäller sömnen. Vi bodde då i en liten etta, mamma och jag, medan pappa var på utbildning i Stockholm. Men mamma tyckte det var ensamt och långt från hennes föräldrar, så vi flyttade till en större etta, s.k. genomgångslägenhet, mycket närmare min mormor och morfar och närmare centrum OCH alldeles intill Folkets Park.

Här fick jag ”eget” rum i köket och då fick jag en ny säng. Den stod i köket och var en blåmålad kökssoffa i trä av den utdragbara modellen. På dagen var den en vanlig kökssoffa med rygg med fint formade spjälor och en dyna i randigt tyg att sitta på. Men när det var sängdags åkte dynan av, sofflocket togs av och ställdes mot väggen och soffan drogs ut en bit på bredden. Då blev det en säng, som mest liknade en låda. Med tjock madrass och mjuka kuddar blev det en himmelsk säng. Jag minns att jag brukade ligga och fantisera att det var en flygande säng, som kunde ta mig vart jag ville. Den bara lyfte och for iväg och flög så jämnt och fint att jag aldrig föll ur. Hade jag svårt att somna någon gång, så brukade jag räkna alla spjälorna tills jag somnade. Soffan var inte så värst lång och jag växte förstås ur den. Men jag sörjde när jag inte kunde få plats i den längre. Mina föräldrar var ganska glada för den tog ganska mycket plats i köket, som inte var jättestort.

Nästa säng var av en helt annan modell, som jag inte tror finns längre. Jag har åtminstone inte sett den på väldigt länge. Det var ett sängskåp. Den sängen funkade så att dagtid såg den ut som en lång vägghylla med ett draperi under. Detta draperi drogs ifrån på kvällen och där innanför fanns en utfällbar säng lika lång som hyllan var bred. Den var inte lika mysig som kökssoffan, men helt OK att sova i. Det enda problemet var att gosedjuren trillade ur sängen hela tiden.

Efter några år flyttade vi igen – jag tror att jag var 10 år då – och fick en tvåa i samma hus. Då fick jag ett eget rum och en ny säng igen. Nu fick den ju plats. Mitt rum var rätt så stort och det fick plats både säng, skrivbord OCH piano. Sängen var en vit eller gråvit flicksäng med No-zag-botten. Det var en botten, som bestod av breda, platta, blå gummiband, som var flätade ihop och dessa skulle spännas då och då så att inte sängen blev som en hängmatta. det var ett konstigt namn tyckte jag, men det slår mig i skrivande stund att ”No-zag” förstås betyder ”no sag” ( inget ”häng”). Den sängen var mysig och blev min kamrat ända tills jag flyttade hemifrån. Den var både säng och sittmöbel. Jag minns att jag hade en stor hund som kudde, som jag vunnit på ett lotteri.
Nästa sängar var de som stod i mina studentrum i Lund och var av olika kvalitet och ålder. I mitt första rum hade jag en sovalkov med en väggfast säng, som var hopplös att bädda och därför aldrig bäddades. I rum nummer två var det en härlig säng med resårbotten lämplig för alla sorters aktiviteter; sömn, studier, testunder och …ja, ni vet. Det var en mycket sympatisk säng och jätteskön. Den hade en grönrandig filt från IKEA som överkast och två stoooora kuddar i grön manchester. I den tillbringade jag hela min studenttid, nåja inte riktigt hela, ibland var det föreläsningar också. Men min trebetygsuppsats skrevs i den och engelska litteraturkursen lästes i den och det är inte utan att jag blir lite nostalgisk när jag tänker tillbaka. Sängnostalgi!!??

Nästa säng var den som min dåvarande fästman snickrade ihop. Den var i plywood och inte vacker och inte skön, men vad gör man inte när man har ont om pengar. Den var som en jättelåda, fast delbar på mitten och när vi så småningom slog upp förlovningen tog jag ena halvan med mig till min nya lägenhet.

Till att börja med hade jag den och när jag träffade min man så sov vi båda i den ganska länge. Den var visserligen bara 120 cm bred, men är man förälskad så går allting. Men så småningom utvecklar man vanor, som man inte är beredd att ge avkall på. En vill ha ett tjockt, varmt täcke, som den andre får ångest av att bara tänka på och då är ett dubbeltäcke inget att rekommendera
Så inköptes den sängen, som följt med nästan hela vårt äktenskap Den stora dubbelsängen, där man kan ha vilket täcke man vill, ligga hur man vill och där man kan läsa hur länge man vill. Våra underbara tre söner är också ett resultat från den och dem vill vi inte vara utan för ”allt smör i Småland”.
Under min sjukskrivning har jag tillbringat en hel del tid i den i både vaket och sovande tillstånd och allt funkar lika bra. Numer när jag ligger och vilar så kan det komma tre söner och sitta i sängen och berätta om hur dagen har varit, se på tv eller spela gitarr. Den lilla katten Shiva är också väldigt förtjust i sängen, så den är en riktig familjesäng.

Det här är mitt bidrag till skrivarcirkeln och nästa ämne skickar jag till Excessa och ämnet är: ”Kappan”.

Sänka skepp

– S10, sa Tim
-Bom, svarade Knut, A7.
-Träff! K5.
-Bom! B7., fortsatte Knut.
-Träff! C8.
-Bom! Hur länge har vi hållit på att ”sänka skepp”, du och jag?
- Tja, det är väl en sisådär 19-20 år, sa Knut.
- Och hur många gånger har jag vunnit?
- Inte många.
– Kan vi inte spela nåt annat för en gångs skull?frågade Tim. Det skulle vara kul att få vinna lite oftare.
– Du, sa Knut, jag tror inte att det spelar nån roll vilket spel vi spelar förr du kommer inte att vinna mer för det.
– Jaså, och varför inte det då? sa Tim lite syrligt och det hördes att han kände sig lite sårad.
– Du säger position först och tänker sedan, om du tänker alls. Det är därför du vinner så sällan. Du måste analysera och tänka logiskt innan du säger nåt.
– Så du påstår att jag är ologisk och dum i huvudet, säger Tim och nu höjer han rösten lite.
– Ologisk kan jag hålla med om, men dum i huvet, njae, inte direkt. Knut börjar tycka att konversationen börjar bli lite irriterande.
– Kan vi inte fortsätta ”sänka skepp” nu istället. Förr eller senare vinner du.
– Nej, tack du! Ska det vara så här så tror jag att det får vara för min del, sa Tim lite snorkigt.
– Men Herre Gud, du kan väl vinna när som helst! röt Knut och tänkte låta Tim vinna nästa parti.
– Enligt din uppfattning är jag nog inkapabel att vinna om inte DU låter mig vinna! skrek Tim och hans ansiktsfärg antog en allt rödare ton. Du kan ta ditt jävla ”sänka skepp” och stoppa upp… ja, du vet var. Jag har fått nog av både det och dig!!
Tim reste sig så hastigt att stolen föll baklänges och spetsduken som låg på bordet fastnade i hans kavajknapp och kaffekoppar, gräddkanna och sockerskål drogs ner från bordet och landade på Knut persiska matta.
– Adjö!!! skrek han och nästan rusade ut ur Knuts villa och bort till sin egen, som låg granne med Knuts.

– Hm, det var väldigt vad han tog i, tänkte Knut, när han plockade upp porslinet från mattan. Det var inte likt honom. Jag undrar vad som tog åt honom. Bäst jag ringer honom sen och hör om han är OK.

– Rrrrrrrrrr, väste Tims telefon, men han satt orörlig i sin öronlappsfåtölj, och lät alla 21 signalerna gå fram utan att svara. Han ville inte prata med någon nu och särskilt inte Knut, efter det som hänt lite tidigare på kvällen. Han kände sig inget vidare till mods och tyckte att han tagit i mer än vad som egentligen behövdes. Han var bara så innerligt trött på den där besserwissern, som alltid vann och aldrig kunde låta bli att påpeka att han var mer analytisk och logisk än Tim.
Knut hade inte ens någon utbildning, mer än 7-årig folkskola och var självlärd snickare och skrev och stavade som en kratta, men hade ändå lyckats bra i sitt yrkesliv. Egen firma hade han och flera anställda och behövde han ha något skrivet, så hade han anställda som skötte det åt honom. Annars hade det nog aldrig gått. Han var väl inte dyslektiker, men det var nog bra nära. Själv hade Tim varit lärare i svenska och filosofi hela sitt liv och nu när han var pensionerad hade han inte så mycket att göra. Det blev förstås mycket bokläsning och korsordet i lördagstidningen löste han alltid. En konsert då och då.
Men han tyckte ändå om att gå in till sin granne och spela spel, prata lite om ditt och datt och dricka kaffe. Ibland tog han med sig en Tullamore Dew och förlorade vartenda parti, men det gjorde inte så mycket just då. Tullamore Dew var hans absoluta favorit bland alla whiskeysorter. Usch, vad han kände sig fånig. Han skulle ringa Knut i morgon och be om ursäkt för att han brusat upp så, ta med en flaska Tullamore Dew och ha en ny spelkväll med Knut. Det skulle nog bli väldigt ensamt utan dessa spelträffar och han var faktiskt lite sällskapssjuk – även om han tyckte att det var skönt med ensamhet och tystnad då och då.

Dagen efter fick Knut ett telefonsamtal från Tim med en ursäkt och löfte om en ny spelkväll i sällskap av kaffe avec.
Knut tyckte att det lät som en lysande idé. Han var inte långsint och dessutom var han en genuin tävlingsmänniska, som gärna spelade – han vann ju nästan jämt – och som var en oerhört dålig förlorare. Men, tänkte han, ”Sänka skepp”-partier med Tim är ju som att ta godis från ett barn. Det är nästan för lätt, så dålig han är på det. Han tar det inte riktigt på allvar, utan mer som ett tidsfördriv, och följaktligen är han en ganska god förlorare. Så det passade Knut som hand i handske. Han gnuggade händerna och såg verkligen fram emot när Tim skulle komma. Det var nära nu.

En kvart senare ringde det på dörren och det var förstås Tim.
– Hej och välkommen! Jag har redan satt på kaffet.
– Tackar, tackar, sa Tim, och klev in.
– Ja, det tar en liten stund innan kaffet är klart. Vi kanske ska ta och börja, så kan vi avbryta lite när kaffet är färdigt.
– Javisst, log Tim, det passar utmärkt.
De satte sig vid det stora ekbordet och vis av grälet häromkvällen, så hade Knut redan tagit av spetsduken. Hantog fram en stol åt Tim och satte sig själv mitt emot.
Han tog fram ”Sänka skepp”- papperna och pennor till dem och var beredd att börja.
– Ja, förresten, sa Tim, jag var inne i stan idag och jag köpte faktiskt ett nytt spel, som jag tänkte vi kunde prova.
– Jaha, sa Knut, det kan vi väl. Han har ju ändå ingen chans, tänkte han. Jag vinner ändå vilket spel han än har köpt. Det kan vara kul med lite omväxling när allt kommer omkring.
– OK, sa Knut, vad är det du köpt för nåt?

Tim rotade lite i påsen från bokhandeln och sedan drog han upp det nya spelet med ett triumferande ansiktsuttryck.
– Ja, det är inget nytt utan tvärtom ett spel, som funnits länge och som alla kan spela. Alfapet!!

Detta var mitt bidrag till skrivarcirkeln med masspublicering av ämnet "Sänka skepp"

Skrivarcirkeln: Rum med utsikt

Tänk – jag kan se hela livet från mitt fönster! Hur många kan det? Parken utanför mitt fönster är stället där allt händer. Här har jag suttit bakom min trådgardin och sett det mesta. Trådgardinen är vit precis som mitt hår och det gör att jag kan se allt, men ingen ser mig.
Jaha, där kommer den unga tjejen med de två stora hundarna. Det är nån ras som liknar whippet, fast de är mycket större. Vinthund?? Men de vill ju inte bara gå en liten sväng på gräsmattan, hörrudu, de vill ju ut och springa fritt, och känna vinden vina kring de flaxande öronen. Nähä, det blev ingen lång runda idag heller. Jaja, en liten hund kanske man skulle ha. Det hade ändå varit lite sällskap, fast det är ju ett sjå att ha husdjur. Mat och veterinär och ut i tid och otid. Nej, det får nog vara. Jaså, de ridande poliserna är ute i dag igen. De behöver väl ut och rastas hästar också. De är stiliga polishästar, men stora. Jag har alltid varit lite rädd för hästar ända sedan jag som liten blev biten av en ponny. Dessutom blev jag trampad av en polishäst en gång under karnevalen i Lund när jag var student. Vi råkade komma lite för långt ut i gatan när karnevalståget skulle gå och polishästarna hade fullt upp med att hålla de glada och uppsluppna studenterna på plats innanför avspärrningarna.
Annars är det inte så många ute i parken nu på förmiddagen. De är väl på sina arbeten och …ja, sopbilen, ja. Gud, vad de är hänsynslösa! Kör över gräsmattan, men det är klart när folk ställer sina bilar i deras väg – vad ska de göra? Käcka grabbar de där ”sopgubbarna” och alltid hjälpsamma på den tiden vi hade huset. Det var aldrig några sura miner när jag hade för mycket sopor nån gång, men det är klart, det hjälpte nog lite att jag bjöd in dem på kaffe och bullar. ”Håll dig alltid väl med vaktmästare, sopgubbar och andra”, sa alltid min mamma, ”det har man alltid nytta av”. Och precis så är det. Ta bara den unge killen här i servicehuset. Jag hinner bara andas lite om att kranen droppar, så är han här som ett skott och fixar det och så kan vi dricka lite kaffe sedan. Han har hår som ser ut som hängande wienerkorvar och stora, stora byxor. Jag är säker på att han kan slå ihop knäna utan att han får tyg emellan. Dessutom brukar han ha små proppar i öronen och liksom studsa fram när han går. Men propparna är inga hörselskydd, som jag trodde först. Nädå! Jag fick prova hans öronproppar en gång och det kom musik, som jag aldrig hört maken till. Mycket taktfast och en mansröst som mumlade nåt ohörbart i takt. Påminde om marschmusik faktiskt om man bortser från mumlet. ”Räpp” hette det sa han, men jag tycker nog bättre om Christer Sjögren i Vikingarna. Han hade stora hål i sina jeans också. ”Jag kan laga dem åt dig. Jag har haft eget skrädderi i många år” sa jag, men han sa att det skulle vara så. Det var modernt. Jaja, det är mycket man inte förstår med modet numera. Men trevlig är han och har skinande vita tänder. Kanske ser de så ut bara för att han är så mörk i hyn. Jaha, så var det dags igen. Fyllona på bänken har festat klart för idag. Där borta kommer polisbilen. Ja, de tar sina rundor med jämna mellanrum. De var väl poliserna till häst som larmat. Gubbarna på bänken vid sandlådan är rätt så oförargliga och slänger till och med sina tombuteljer i papperskorgen, men det är klart ibland blir det bråk och då kan det verka störande på somliga. Mig har de aldrig stört utan de brukar hälsa artigt ”God dag, lilla frun” och då brukar jag hälsa tillbaka och ibland ger jag Johansson en tia. Han var arbetskamrat med min äldste son och hade otur i livet. Numera lever han på sin sjukpension och har det nog inte så roligt alla gånger. Jag tycker att jag lika bra kan missionera lite på hemmaplan, som att skicka pengar till organisationer, där man ändå inte vet om det kommer fram eller försvinner i administrationskostnader. Nu tar de Johansson och leder in honom i bilen. Det ser ut som det blöder i pannan. Han har väl drullat omkull och slagit sig igen. Håhå jaja! Alla gubbarna drar sig bort mot torget och det är bra för då kan småbarnen leka i fred och mammorna kan fortsätta småprata med varann där de sitter på kanten. Tur att solen skiner så att fler vågar sig ut. Annars fanns det inte så mycket att se på för min del. Titta där, där kommer det unga paret, som bor i huset mitt emot, och breder ut den röda filten på gräset. Röd, som kärleken, och de är så söta de två. Pussas hela tiden och ligger så nära, så nära, precis som Bengt och jag gjorde som unga. Det var en härl…oj, är klockan så mycket! Nu ringer det på dörren och det måste vara lunchen som kommer. Jag blir uppassad som en drottning. Aldrig trodde jag att jag skulle få det så bra i livet! Lunch på beställning, fin lägenhet, duktiga barn, rediga barnbarn och TV med Christer Sjögren. Vad mer kan man önska sig? Inget mer, när man har ett rum med så fin utsikt.

Nu skickar jag vidare till Josephine med ämnet: "Jag - en livsnjutare"

Bloggstafetten: Därför är jag bussguide i Italien.

Man borde inte behöva förklara varför man är bussguide i Italien. Men för dem som inte förstår ska jag försöka ändå.
Allt en kvinna behöver finns i Italien - vackra kläder, vänliga människor, god mat och dryck och romantiska män och mitt jobb är att delge mina resenärer detta. Jag jobbar på ett reseföretag som heter "Vidga dina vyer" och vi har bussresor till medelhavsländerna, men jag har alltid arbetat i Italien och då på våra bussresor reserverade för kvinnor. Nu är det ju så att kvinnor har olika intressen och därför har vi ett rikt utbud för att kunna möta våra kunders önskemål.
Oftast är resorna över en långhelg eller en respektive två veckor. Vanligast är resorna på en vecka. Då ingår både kultur och strandliv.
Ett vanligt program kan se ut så här:
Resan ner till Italien är en ren transportsträcka och när vi väl är framme finns det olika alternativ att välja mellan:
Bl.a. singelveckan - operaveckan - strandveckan

De som väljer singelveckan är oftast singlar själva, men kan också vara kvinnor som tröttnat på vardagslivet och vill ha lite "krydda i tillvaron". Hur som helst så får varje kvinna en egen guide (manlig sådan), som hjälper dem tillrätta hela veckan och sedan får kvinnan välja vad de vill göra under veckan. Det är inte tal om en egen gigolo utan guiden ska bara se till att resenären mår bra, har roligt och vara sällskaplig. Fast vi lägger oss förstås inte i hur sällskapliga de är. Det är upp till resenären att avgöra. Veckan kan förläggas i Venedig, Rom eller Florens beroende på majoritetens önskan. Bussguiden är då guide på utflykterna till önskade sevärdheter.

Operaveckan är för operaälskarna och denna är alltid i Milano. Här får resenären möjlighet att tillbringa en vecka med en aktiv operasångare som guidar på operan i staden Milano, ger sånglektioner. köper operbiljetter och som sjunger vilka arior, som resenären önskar, var och när de vill. Detta är ett mycket uppskattat alternativ och bussguidens arbete är att fixa allt det praktiska men också att gå med på operan. Detta är INTE en vecka jag uppskattar alls. Mina favoriter heter Metallica och inte Verdi, Puccini och Wagner.

Men det bästa och populäraste av alla alternativ är strandveckan. Då får man sig tilldelad en egen "sandorm". Man får också en reserverad plats på stranden, egen parasoll och egen servitör, som så ofta man vill kommer med kalla drinkar och mat. Vad gör "sandormen" då?
Tja, det bestämmer man ju själv, smörjer in en med sololja, ger komplimanger, småpratar, badar med en, håller en sällskap vid middagen, tar med en på dans, restaurang och följer en hem till hotellet eller vad man nu önskar.

Vad gör vi guider då? Ja, vi alternerar som guider på olika "veckor" och min klara favorit är "strandveckan" eftersom vi som förmån också får en egen "sandorm". Att under en hel vecka bli så uppskattad och underhållen är underbart.
Här har svenska män mycket att lära. Ingen kan ge komplimanger och få en kvinna att känna sig så kvinnlig som en italiensk man, och även om det bara är några futtiga veckor så lever jag på detta resten av året. Det är precis vad en kvinna vill ha; romantik, uppskattning för den hon är och avkoppling i underbar miljö.
Därför är jag bussguide i Italien.

Nu skickar jag stafettpinnen över till IT-horan med ämnet: "Detta gör jag när jag inte kan sova!".

Skrivarcirkeln: Starka, svarta känslor

Visst finns det starka, svarta känslor hos alla människor och de kan komma fram vid de mest oväntade tillfällen, men det har inte varit riktigt tillåtet i vår protestantiska kultur.
Att visa känslor anses dock numera fint och rent av nödvändigt, men bara om de är positiva eller orsakade av något positivt – t.ex. glädjetårar eller att man blir rörd. Men att visa svarta känslor är något väldigt tabu. Så vad ska man göra med dessa starka, svarta känslor som vi alla någon gång har? Ska man låta dem få sitt utlopp eller ska man behärska sig och trycka ner dem?

När jag läser orden ”svarta känslor” så kommer jag att tänka på de sju dödssynderna där starka, svarta känslor finns uppräknade: Vrede, avund, lusta, girighet och högmod. Men är dessa känslor verkligen negativa numera eller har de skiftat till starka, beundransvärda känslor?

Om jag börjar med vrede. Det är allmänt accepterat att bli arg och att tala ut överallt – på stan, på restaurang och i sällskap. Själv tycker jag att det är mycket pinsamt när folk skriker åt varandra på fester och på öppen gata. Vissa är ju bra på att vara arga och sedan bli sams igen, men min uppfostran säger att det är något väldigt privat. Det är OK att vara arg, men man visar det inte för vem som helst.

Avundsjuk har jag varit många gånger och sagt det till folk också, men det kan förstås ta sig olika uttryck. Om någon ska resa bort mitt i vintern kan jag säga: ”Åh, vad avundsjuk jag är”, för att få resenären att känna sig lite speciell; och inte mer. Men om man blir avundsjuk så att den äter sig inåt är det en helt annan femma. Om jag blir så pass avundsjuk så att jag till varje pris måste göra samma eller ha samma pryl som någon annan, då är det dags att stanna upp och tänka till.

Lusta är numera inget syndigt utan tvärtom något fint och helt OK att prata om. Det finns t.o.m. TV-program där man få goda råd om hur man på bästa sätt tillfredsställer sin lust. Ordet ”Lusta” får mig att tänka på Georg Stiernhielm och hans dikt ”Herkules” som vid ett vägskäl möter Fru Lusta och Fru Kättja, som försöker få honom att välja den breda vägen, men han låter sig icke frestas utan går den smala vägen. Men nog är det tur att lusta inte längre räknas till de svarta känslorna???

Girighet är väl fortfarande ett negativt ord, men att ha bra lön och tjäna mycket pengar är inte alls något negativt. Att vara en ”selfmade man” eller att komma sig upp anses beundransvärt och duktigt. Att sko sig på andra, att ha lyxbil, stort hus och långa semestrar på exotiska orter är eftersträvansvärt; för att inte tala om alla dessa fallskärmar på miljonbelopp. Är detta negativt? Men när man själv har låg lön för ett trist jobb kommer säkert de svarta känslorna fram.

Att vara högmodig är definitivt något negativt även idag och det hänger säkert ihop med "Jantelagen" också; Du ska inte tro att du är något. Du ska inte tro att du är bättre än vi, etc.
"Högmod går före fall" heter det ju också och går det så då har ju ordningen återställts och skadeglädjen är där. Men då är skadeglädjen tillåten och nästan påbjuden. "Vad var det vi sa?"

Vad ska man nu göra med alla dessa känslor? Det är inte bra att bara trycka ner dem en efter en och inte kännas vid dem. Förr eller senare pyser de ut och vad gör man då? Kan man behärska dem då? Är det rent av önskvärt att göra det? Jag tycker inte det!
Jag har själv varit i den situationen och då allt vällde ut som lava ut en vulkan var det inte roligt – men skönt.

Starka, svarta känslor måste ut – antingen det är accepterat eller inte – det är det bästa för dig och din mentala hälsa! Men om det går utan att skada någon annan.

Nu lämnar jag över till Annaa Mattson med ämnet: En händelse som förändrade mitt liv.

Skrivarcirkeln: En resa alla borde göra

Jag fick det här ämnet från en liten tant.

Det finns många sorters olika resor som man kan göra. Man kan resa för sitt nöjes skull - semesterresor, i jobbet - tjänsteresor eller för någon annans skull - släktresor. Det talas mycket om klassresor också och då tänker jag inte på de som man gör med sin skolklass utan när man gör en social klassresa. Det anses ju lite fint att göra en klassresa, fast bara om den går uppåt förstås.
Nej, den resa jag tycker att alla borde göra är nog den inre resan. Att försöka utröna vem man egentligen är, vad man faktiskt ville göra, hur det blev i livet och varför det blev som det blev.
Jag har själv tvingats att göra en sådan resa de senaste åren och det är inte lätt, men man lär sig mycket om sig själv, sina drömmar och önskningar, varför man är den man är, varför man hamnade där man hamnade i livet

Det är ju ändå så att när man är ung så har man tankar om hur livet ska bli och allt man ska göra eller vill göra. Men det visade sig senare i mitt fall att inget blev som jag hade tänkt. Det blev väl inte sämre men det blev helt annorlunda. Vissa saker gick dock i uppfyllelse: jag fick mer än ett barn – som ensambarn var det något jag drömde om. Jag utbildade mig till lärare och älskade mitt yrke. Jag hittade kärleken och det hoppas vi väl alla på.

Men andra drömmar tog en annan väg; Jag hade gärna haft en dotter att dela mina intressen såsom kläder, mode, sömnad och annat liknande. Nu fick jag istället tre friska, trevliga och mysiga söner – och en är faktiskt väldigt intresserad av kläder. Vi kan diskutera mode och jeansmodeller länge och jag har t.o.m fått sy en kavaj åt honom.

Jag jobbade som lärare på högstadiet i 26 år och sedan sa det stopp och den berömda väggen stod där ogenomtränglig och svart. Varför blev det så och hur gick det till? Varför märkte jag inget utan lät det gå så långt?

Svaren har jag inte hittat riktigt ännu, men jag har förstått att det har sakta krupit över mig under ca 10 års tid. Det hänger förstås också ihop med den person jag uppfostrats till, omständigheter i familjen och viljan att alltid göra sin plikt och inte ge upp till något pris.
Under min resas gång har jag sakta börjat förstå hur jag tänkt, fungerat och reagerat tidigare i livet och nu gäller det för mig att i fortsättningen vara mer ”egoistisk” och att t.ex. inte försöka lösa allas problem och bekymmer.

Det har varit en jobbig resa med många missade tåg och byten hit och dit, men förr eller senare är jag säker på att jag kommer fram, även om det inte blir till den stationen som jag tänkte mig från början.


Nu skickar jag vidare till flasknosen med ämnet ”Därför gillar/ogillar jag att bo i Sverige”

Vårt nallekalas

Så här mysigt hade vi det på vårt nallekalas med mjölk och bullar. Barnsligt, eller hur?

Internationella nalledagen

Igår var det "Internationella nalledagen", men det missade vi så vi måste fira den idag istället. Därav de dystra nalleminerna på bilden. Det är bara att vara extra snäll mot sina nallar, så de ine flyttar. Bjuda dem på kalas med saft och tårta. Det gillar de. Men glöm inte bort de andra gosedjuren. Det är viktigt att ingen blir bortglömd.Och kanske är de sugna på en liten semesterresa?

På bilden ser ni en bråkdel av familjens gosedjur och en del av våra nallar.

Fr.v.

främre raden:Koala(Johans - 17 år), Skrinnarnallen (souvenir från Skridsko VM GBG 2003 (Henkes - snart 19

bakre raden; Rex Tuttinutt (min), StorBjörne och Hjärtrud (Anders nallar - 14 år)