Skrivarcirkeln: Starka, svarta känslor

Visst finns det starka, svarta känslor hos alla människor och de kan komma fram vid de mest oväntade tillfällen, men det har inte varit riktigt tillåtet i vår protestantiska kultur.
Att visa känslor anses dock numera fint och rent av nödvändigt, men bara om de är positiva eller orsakade av något positivt – t.ex. glädjetårar eller att man blir rörd. Men att visa svarta känslor är något väldigt tabu. Så vad ska man göra med dessa starka, svarta känslor som vi alla någon gång har? Ska man låta dem få sitt utlopp eller ska man behärska sig och trycka ner dem?

När jag läser orden ”svarta känslor” så kommer jag att tänka på de sju dödssynderna där starka, svarta känslor finns uppräknade: Vrede, avund, lusta, girighet och högmod. Men är dessa känslor verkligen negativa numera eller har de skiftat till starka, beundransvärda känslor?

Om jag börjar med vrede. Det är allmänt accepterat att bli arg och att tala ut överallt – på stan, på restaurang och i sällskap. Själv tycker jag att det är mycket pinsamt när folk skriker åt varandra på fester och på öppen gata. Vissa är ju bra på att vara arga och sedan bli sams igen, men min uppfostran säger att det är något väldigt privat. Det är OK att vara arg, men man visar det inte för vem som helst.

Avundsjuk har jag varit många gånger och sagt det till folk också, men det kan förstås ta sig olika uttryck. Om någon ska resa bort mitt i vintern kan jag säga: ”Åh, vad avundsjuk jag är”, för att få resenären att känna sig lite speciell; och inte mer. Men om man blir avundsjuk så att den äter sig inåt är det en helt annan femma. Om jag blir så pass avundsjuk så att jag till varje pris måste göra samma eller ha samma pryl som någon annan, då är det dags att stanna upp och tänka till.

Lusta är numera inget syndigt utan tvärtom något fint och helt OK att prata om. Det finns t.o.m. TV-program där man få goda råd om hur man på bästa sätt tillfredsställer sin lust. Ordet ”Lusta” får mig att tänka på Georg Stiernhielm och hans dikt ”Herkules” som vid ett vägskäl möter Fru Lusta och Fru Kättja, som försöker få honom att välja den breda vägen, men han låter sig icke frestas utan går den smala vägen. Men nog är det tur att lusta inte längre räknas till de svarta känslorna???

Girighet är väl fortfarande ett negativt ord, men att ha bra lön och tjäna mycket pengar är inte alls något negativt. Att vara en ”selfmade man” eller att komma sig upp anses beundransvärt och duktigt. Att sko sig på andra, att ha lyxbil, stort hus och långa semestrar på exotiska orter är eftersträvansvärt; för att inte tala om alla dessa fallskärmar på miljonbelopp. Är detta negativt? Men när man själv har låg lön för ett trist jobb kommer säkert de svarta känslorna fram.

Att vara högmodig är definitivt något negativt även idag och det hänger säkert ihop med "Jantelagen" också; Du ska inte tro att du är något. Du ska inte tro att du är bättre än vi, etc.
"Högmod går före fall" heter det ju också och går det så då har ju ordningen återställts och skadeglädjen är där. Men då är skadeglädjen tillåten och nästan påbjuden. "Vad var det vi sa?"

Vad ska man nu göra med alla dessa känslor? Det är inte bra att bara trycka ner dem en efter en och inte kännas vid dem. Förr eller senare pyser de ut och vad gör man då? Kan man behärska dem då? Är det rent av önskvärt att göra det? Jag tycker inte det!
Jag har själv varit i den situationen och då allt vällde ut som lava ut en vulkan var det inte roligt – men skönt.

Starka, svarta känslor måste ut – antingen det är accepterat eller inte – det är det bästa för dig och din mentala hälsa! Men om det går utan att skada någon annan.

Nu lämnar jag över till Annaa Mattson med ämnet: En händelse som förändrade mitt liv.