Skrivarcirkeln: Rum med utsikt

Tänk – jag kan se hela livet från mitt fönster! Hur många kan det? Parken utanför mitt fönster är stället där allt händer. Här har jag suttit bakom min trådgardin och sett det mesta. Trådgardinen är vit precis som mitt hår och det gör att jag kan se allt, men ingen ser mig.
Jaha, där kommer den unga tjejen med de två stora hundarna. Det är nån ras som liknar whippet, fast de är mycket större. Vinthund?? Men de vill ju inte bara gå en liten sväng på gräsmattan, hörrudu, de vill ju ut och springa fritt, och känna vinden vina kring de flaxande öronen. Nähä, det blev ingen lång runda idag heller. Jaja, en liten hund kanske man skulle ha. Det hade ändå varit lite sällskap, fast det är ju ett sjå att ha husdjur. Mat och veterinär och ut i tid och otid. Nej, det får nog vara. Jaså, de ridande poliserna är ute i dag igen. De behöver väl ut och rastas hästar också. De är stiliga polishästar, men stora. Jag har alltid varit lite rädd för hästar ända sedan jag som liten blev biten av en ponny. Dessutom blev jag trampad av en polishäst en gång under karnevalen i Lund när jag var student. Vi råkade komma lite för långt ut i gatan när karnevalståget skulle gå och polishästarna hade fullt upp med att hålla de glada och uppsluppna studenterna på plats innanför avspärrningarna.
Annars är det inte så många ute i parken nu på förmiddagen. De är väl på sina arbeten och …ja, sopbilen, ja. Gud, vad de är hänsynslösa! Kör över gräsmattan, men det är klart när folk ställer sina bilar i deras väg – vad ska de göra? Käcka grabbar de där ”sopgubbarna” och alltid hjälpsamma på den tiden vi hade huset. Det var aldrig några sura miner när jag hade för mycket sopor nån gång, men det är klart, det hjälpte nog lite att jag bjöd in dem på kaffe och bullar. ”Håll dig alltid väl med vaktmästare, sopgubbar och andra”, sa alltid min mamma, ”det har man alltid nytta av”. Och precis så är det. Ta bara den unge killen här i servicehuset. Jag hinner bara andas lite om att kranen droppar, så är han här som ett skott och fixar det och så kan vi dricka lite kaffe sedan. Han har hår som ser ut som hängande wienerkorvar och stora, stora byxor. Jag är säker på att han kan slå ihop knäna utan att han får tyg emellan. Dessutom brukar han ha små proppar i öronen och liksom studsa fram när han går. Men propparna är inga hörselskydd, som jag trodde först. Nädå! Jag fick prova hans öronproppar en gång och det kom musik, som jag aldrig hört maken till. Mycket taktfast och en mansröst som mumlade nåt ohörbart i takt. Påminde om marschmusik faktiskt om man bortser från mumlet. ”Räpp” hette det sa han, men jag tycker nog bättre om Christer Sjögren i Vikingarna. Han hade stora hål i sina jeans också. ”Jag kan laga dem åt dig. Jag har haft eget skrädderi i många år” sa jag, men han sa att det skulle vara så. Det var modernt. Jaja, det är mycket man inte förstår med modet numera. Men trevlig är han och har skinande vita tänder. Kanske ser de så ut bara för att han är så mörk i hyn. Jaha, så var det dags igen. Fyllona på bänken har festat klart för idag. Där borta kommer polisbilen. Ja, de tar sina rundor med jämna mellanrum. De var väl poliserna till häst som larmat. Gubbarna på bänken vid sandlådan är rätt så oförargliga och slänger till och med sina tombuteljer i papperskorgen, men det är klart ibland blir det bråk och då kan det verka störande på somliga. Mig har de aldrig stört utan de brukar hälsa artigt ”God dag, lilla frun” och då brukar jag hälsa tillbaka och ibland ger jag Johansson en tia. Han var arbetskamrat med min äldste son och hade otur i livet. Numera lever han på sin sjukpension och har det nog inte så roligt alla gånger. Jag tycker att jag lika bra kan missionera lite på hemmaplan, som att skicka pengar till organisationer, där man ändå inte vet om det kommer fram eller försvinner i administrationskostnader. Nu tar de Johansson och leder in honom i bilen. Det ser ut som det blöder i pannan. Han har väl drullat omkull och slagit sig igen. Håhå jaja! Alla gubbarna drar sig bort mot torget och det är bra för då kan småbarnen leka i fred och mammorna kan fortsätta småprata med varann där de sitter på kanten. Tur att solen skiner så att fler vågar sig ut. Annars fanns det inte så mycket att se på för min del. Titta där, där kommer det unga paret, som bor i huset mitt emot, och breder ut den röda filten på gräset. Röd, som kärleken, och de är så söta de två. Pussas hela tiden och ligger så nära, så nära, precis som Bengt och jag gjorde som unga. Det var en härl…oj, är klockan så mycket! Nu ringer det på dörren och det måste vara lunchen som kommer. Jag blir uppassad som en drottning. Aldrig trodde jag att jag skulle få det så bra i livet! Lunch på beställning, fin lägenhet, duktiga barn, rediga barnbarn och TV med Christer Sjögren. Vad mer kan man önska sig? Inget mer, när man har ett rum med så fin utsikt.

Nu skickar jag vidare till Josephine med ämnet: "Jag - en livsnjutare"