Skrivarcirkeln: En resa alla borde göra
Jag fick det här ämnet från en liten tant.
Det finns många sorters olika resor som man kan göra. Man kan resa för sitt nöjes skull - semesterresor, i jobbet - tjänsteresor eller för någon annans skull - släktresor. Det talas mycket om klassresor också och då tänker jag inte på de som man gör med sin skolklass utan när man gör en social klassresa. Det anses ju lite fint att göra en klassresa, fast bara om den går uppåt förstås.
Nej, den resa jag tycker att alla borde göra är nog den inre resan. Att försöka utröna vem man egentligen är, vad man faktiskt ville göra, hur det blev i livet och varför det blev som det blev.
Jag har själv tvingats att göra en sådan resa de senaste åren och det är inte lätt, men man lär sig mycket om sig själv, sina drömmar och önskningar, varför man är den man är, varför man hamnade där man hamnade i livet
Det är ju ändå så att när man är ung så har man tankar om hur livet ska bli och allt man ska göra eller vill göra. Men det visade sig senare i mitt fall att inget blev som jag hade tänkt. Det blev väl inte sämre men det blev helt annorlunda. Vissa saker gick dock i uppfyllelse: jag fick mer än ett barn – som ensambarn var det något jag drömde om. Jag utbildade mig till lärare och älskade mitt yrke. Jag hittade kärleken och det hoppas vi väl alla på.
Men andra drömmar tog en annan väg; Jag hade gärna haft en dotter att dela mina intressen såsom kläder, mode, sömnad och annat liknande. Nu fick jag istället tre friska, trevliga och mysiga söner – och en är faktiskt väldigt intresserad av kläder. Vi kan diskutera mode och jeansmodeller länge och jag har t.o.m fått sy en kavaj åt honom.
Jag jobbade som lärare på högstadiet i 26 år och sedan sa det stopp och den berömda väggen stod där ogenomtränglig och svart. Varför blev det så och hur gick det till? Varför märkte jag inget utan lät det gå så långt?
Svaren har jag inte hittat riktigt ännu, men jag har förstått att det har sakta krupit över mig under ca 10 års tid. Det hänger förstås också ihop med den person jag uppfostrats till, omständigheter i familjen och viljan att alltid göra sin plikt och inte ge upp till något pris.
Under min resas gång har jag sakta börjat förstå hur jag tänkt, fungerat och reagerat tidigare i livet och nu gäller det för mig att i fortsättningen vara mer ”egoistisk” och att t.ex. inte försöka lösa allas problem och bekymmer.
Det har varit en jobbig resa med många missade tåg och byten hit och dit, men förr eller senare är jag säker på att jag kommer fram, även om det inte blir till den stationen som jag tänkte mig från början.
Nu skickar jag vidare till flasknosen med ämnet ”Därför gillar/ogillar jag att bo i Sverige”
15 kommentarer:
Det är sant! Alltid när man talar om klasresan så talar man om den som går uppåt! Att göra som en fd kollega till mig att ha läst statsvetenskap och sedan jobba på golvet i verkstan är inte lka "bra". Men han trivdes med sitt val fick tillfälle att vara mycket med sina barn!
Jag har en svärmor som ockås löste alla problem och var lärarare. Tyvärr är hon död nu sedan många år, fick en hjärntumör, och tyvärr verkar det hänga ihop lite med hur hon levde. Hon tog ALLT på sina axlar så till den grad att min man slutade dela bekymmer md henne för att inte oroa.
Annars tror jag ärligt talat att man inte bara är EN person, enenda sann person utan flera i olika sammanhang. Det viktigaste är att behålla sina gränser och aldrig ta på sig för mycket.
Apropå tjejer:). Jag har 2 killar och två tjejer. Den äldsta har aldrig gillat kjol/klänning utan går i mörka kläder, byxor, tröja. Min lilla tjej är den som tar för sig och är aggressiv och drar i hår och envis och utagerande (inte så att hon behöver hjälp, men hon är ett energiknippe:)) medan killarna - de är jättesnälla! Min ena en köksfantast av stora mått!
Så det där md att dela intresse med en dotter:). Det går lika bra med en pojke!
Det du beskriver om att lära känna sig själv, är verkligen en viktig resa. Det trevligt att läsa om din inre resa.
Okidoki, ämnet taget.
manon: ja, det är sant att det är lika trevlig att dela sina intressen med en pojke, och antagligen hade jag också fått en dotter som kommit hem med grodor i fickorna och aldrig, aldrig, aldrig tänkte ha lockar eller rysch-och-pysch. Jag har en guddotter som dock är precis en sådan flicka som älskar rosa och paljetter och där får jag lite utrymme för mina excesser.
Och visst är vi olika personer i olika sammanhang - det finns många facetter på den mänskliga diamanter (nu fick jag till det, va?)
Flasknosen: jag tror också att det är en viktig resa, som man borde göra med jämna mellanrum i sitt liv och stämma av. Man vet aldrig var man hamnar.
Very nice :) jag gillar bilden av tåg, de bästa filosofiska resorna sker med tåg. Jag länkar från min blogg! du är den tredje som gått in i väggen vars blogg jag följer - Nina och Deep Edition är två andra. Är det så att vi är dåliga på att prioritera vad som är viktigt idag egentligen?... eller har vi generellt sett för höga ambitioner?... all denna perfektionism...
Tro mig jag läser dina rader och förstår vad du skriver om...Min resa började 1997: ...1998, gjorde jag en operation som inte blev så bra vilket avgjorde mitt s.k öde,...jag, blev plötsligt medveten om hur skyddsnät verkligen fungerar....Min hälsa är en sak , tron på solidaritet en annan....24 år i ett yrkesliv där jag fann "lycka"...försvann, pga av olyckliga omständigheter.,,,idag är jag inåtvänd och har tappat min sociala sfär...Jag kämpade för små människor, men när jag själv hamnade i svårigheter "blev sjuk" fanns det ingen där...faktiskt jag känner mig kränkt, av bemötanden och inkompetens. Jag förtår det du skriver , hur det känns. Jag valde inte mitt liv , ödet drababde mig. Nu är jag halv...men vid liv.
Tack Josephine, jag ska försöka hitta Nina och Deep Edition. Det är så skönt att läsa om andra som har samma erfarenheter.
Gnosan: Vad skönt att höra av dig igen Gnosan. Jag känner precis samma som du. Jag har alltid tagit hand om andra men när jag behövde bli omhändertagen - då fanns det plötsligt ingen. Och man upptäcker också snabbt vilka som är ens riktiga vänner - det är de som hör av sig och undrar hur det går när man själv inte orkar ringa längre. Om de bara visste hur mycket det kan betyda. Eller ett kort eller sms.
Tro mig vännen..Jag har varit där en längre tid och förstår dig, jag är inte lika modíg som du. jag önskar jag kunde skriva min historia ibland...men du ska veta att du är inte ensam. Det bubblar vrede inom mig men jag är på ngt sätt ändå tacksam, för att det jag har och äger i min omgivning ger mig kraft att hålla ut och få mig att leva. Tyvärr är det inte alla som har det så , det är då som det smärtar mig som mest...Idag hade jag inte klarat mig utan kärleken, förmodligen levt ett liv i misär för sjuk o fattig efter ett yrkesliv i 22 år hade varit min lott idag, "På gatan" Sorgligt men sant 6000kr vad får jag för det / månad ? Jag valde inte mitt öde, det drabbade mig som en blixt från klar himmel...
Du är guld värd ska du veta som står ut , jag intalar mig själv det här varje dag, ingen ska få min stolthet att vackla, jag är värd så mycket mer, och det är du mé...Kram va rädd om dig! mvh G
Först och främst måste jag berömma dig för ditt fina inlägg! Fantastiskt snyggt skrivet! Jag blir förstås alltid lika nervös av att höra om lärare som går in i väggen...är det det som väntar....:/
Du är tuff mamma!
Gnosan: Låt ingen din stolthet vackla - du är också guld värd och om du inte orkar skriva din historia offentligt, kan du inte bara skriva ner den för dig själv och om/när du känner dig redo för det så kan du börja blogga igen. Jag tycker att det hjälper att få det ur sig och då är det bra om man kan göra det utan att det sitter nån mittemot som ska fråga och ommentera och tycka. Du får gärna maila mig om du har lust och ork. Jag lovar at svara.
Liza: Det är många lärare som gått i väggen och det är, som du säger, hemskt at höra men samtidigt tycker jag inte att man ska förtiga det för det enda sättet att komma tillrätta med det är att kommuner, skolledare, lärarutbildare och även staten vågar att se problemen och försöka lösa dem. Det finns alldeles för många lärare som kämpar i det tysta för att de vill göra ett bra jobb, för sina elevers skull och aldrig får något erkännande för det. Men i den bästa av världar är läraryrket ett drömjobb. Jag önskar bara att de som kommer ut nu om nyutexade är rustade för de arbetsuppgifter som väntar dem, att de fått en ralisktisk bild av skolvärlden under sin utbildning och att de fått de verktyg de behöver för att klara alla problem de kommer att stöta på.
Min dator är nu hel och jag är tillbaka i bloggland.
Mycket bra och väsentlig text! Jag tycker också att den inre resan är den viktigaste, svåraste och mest givande.
Förstår det där med inre resor, hur viktigt det är för att bli hel , jag är hel men ändå halv,saknar nåt i det gamla, klagar inte men känner det jag känner, då jag precis som du alltid ställt väldigt höga krav på mig själv.Livserfarenhet är värdefullt, tack för att du delade rader och verklighet med, mig ;) Kramis fortsatt Go Kväll..tack för din omtanke.
klicka på Gnosans* så finns jag i mitt eget tempo... ;)!
Tack alla för rosorna!!
Tack, vännen! kramar till dig de dina/ mvh G
oupps..nu blir det rätt, tro jag ;)!
Skicka en kommentar