Sängen – skrivarcirkeln

Sängen i den här historien är inte en säng utan flera sängar - mina sängar i livet hittills.

Den första sängen minns jag faktiskt inte, men jag har sett den på foto. Det var en brun spjälsäng av den gamla sorten, som alla 50-talister fick som sin första säng. Där tillbringade jag antagligen mina tre eller fyra första år vad gäller sömnen. Vi bodde då i en liten etta, mamma och jag, medan pappa var på utbildning i Stockholm. Men mamma tyckte det var ensamt och långt från hennes föräldrar, så vi flyttade till en större etta, s.k. genomgångslägenhet, mycket närmare min mormor och morfar och närmare centrum OCH alldeles intill Folkets Park.

Här fick jag ”eget” rum i köket och då fick jag en ny säng. Den stod i köket och var en blåmålad kökssoffa i trä av den utdragbara modellen. På dagen var den en vanlig kökssoffa med rygg med fint formade spjälor och en dyna i randigt tyg att sitta på. Men när det var sängdags åkte dynan av, sofflocket togs av och ställdes mot väggen och soffan drogs ut en bit på bredden. Då blev det en säng, som mest liknade en låda. Med tjock madrass och mjuka kuddar blev det en himmelsk säng. Jag minns att jag brukade ligga och fantisera att det var en flygande säng, som kunde ta mig vart jag ville. Den bara lyfte och for iväg och flög så jämnt och fint att jag aldrig föll ur. Hade jag svårt att somna någon gång, så brukade jag räkna alla spjälorna tills jag somnade. Soffan var inte så värst lång och jag växte förstås ur den. Men jag sörjde när jag inte kunde få plats i den längre. Mina föräldrar var ganska glada för den tog ganska mycket plats i köket, som inte var jättestort.

Nästa säng var av en helt annan modell, som jag inte tror finns längre. Jag har åtminstone inte sett den på väldigt länge. Det var ett sängskåp. Den sängen funkade så att dagtid såg den ut som en lång vägghylla med ett draperi under. Detta draperi drogs ifrån på kvällen och där innanför fanns en utfällbar säng lika lång som hyllan var bred. Den var inte lika mysig som kökssoffan, men helt OK att sova i. Det enda problemet var att gosedjuren trillade ur sängen hela tiden.

Efter några år flyttade vi igen – jag tror att jag var 10 år då – och fick en tvåa i samma hus. Då fick jag ett eget rum och en ny säng igen. Nu fick den ju plats. Mitt rum var rätt så stort och det fick plats både säng, skrivbord OCH piano. Sängen var en vit eller gråvit flicksäng med No-zag-botten. Det var en botten, som bestod av breda, platta, blå gummiband, som var flätade ihop och dessa skulle spännas då och då så att inte sängen blev som en hängmatta. det var ett konstigt namn tyckte jag, men det slår mig i skrivande stund att ”No-zag” förstås betyder ”no sag” ( inget ”häng”). Den sängen var mysig och blev min kamrat ända tills jag flyttade hemifrån. Den var både säng och sittmöbel. Jag minns att jag hade en stor hund som kudde, som jag vunnit på ett lotteri.
Nästa sängar var de som stod i mina studentrum i Lund och var av olika kvalitet och ålder. I mitt första rum hade jag en sovalkov med en väggfast säng, som var hopplös att bädda och därför aldrig bäddades. I rum nummer två var det en härlig säng med resårbotten lämplig för alla sorters aktiviteter; sömn, studier, testunder och …ja, ni vet. Det var en mycket sympatisk säng och jätteskön. Den hade en grönrandig filt från IKEA som överkast och två stoooora kuddar i grön manchester. I den tillbringade jag hela min studenttid, nåja inte riktigt hela, ibland var det föreläsningar också. Men min trebetygsuppsats skrevs i den och engelska litteraturkursen lästes i den och det är inte utan att jag blir lite nostalgisk när jag tänker tillbaka. Sängnostalgi!!??

Nästa säng var den som min dåvarande fästman snickrade ihop. Den var i plywood och inte vacker och inte skön, men vad gör man inte när man har ont om pengar. Den var som en jättelåda, fast delbar på mitten och när vi så småningom slog upp förlovningen tog jag ena halvan med mig till min nya lägenhet.

Till att börja med hade jag den och när jag träffade min man så sov vi båda i den ganska länge. Den var visserligen bara 120 cm bred, men är man förälskad så går allting. Men så småningom utvecklar man vanor, som man inte är beredd att ge avkall på. En vill ha ett tjockt, varmt täcke, som den andre får ångest av att bara tänka på och då är ett dubbeltäcke inget att rekommendera
Så inköptes den sängen, som följt med nästan hela vårt äktenskap Den stora dubbelsängen, där man kan ha vilket täcke man vill, ligga hur man vill och där man kan läsa hur länge man vill. Våra underbara tre söner är också ett resultat från den och dem vill vi inte vara utan för ”allt smör i Småland”.
Under min sjukskrivning har jag tillbringat en hel del tid i den i både vaket och sovande tillstånd och allt funkar lika bra. Numer när jag ligger och vilar så kan det komma tre söner och sitta i sängen och berätta om hur dagen har varit, se på tv eller spela gitarr. Den lilla katten Shiva är också väldigt förtjust i sängen, så den är en riktig familjesäng.

Det här är mitt bidrag till skrivarcirkeln och nästa ämne skickar jag till Excessa och ämnet är: ”Kappan”.