Sänka skepp

– S10, sa Tim
-Bom, svarade Knut, A7.
-Träff! K5.
-Bom! B7., fortsatte Knut.
-Träff! C8.
-Bom! Hur länge har vi hållit på att ”sänka skepp”, du och jag?
- Tja, det är väl en sisådär 19-20 år, sa Knut.
- Och hur många gånger har jag vunnit?
- Inte många.
– Kan vi inte spela nåt annat för en gångs skull?frågade Tim. Det skulle vara kul att få vinna lite oftare.
– Du, sa Knut, jag tror inte att det spelar nån roll vilket spel vi spelar förr du kommer inte att vinna mer för det.
– Jaså, och varför inte det då? sa Tim lite syrligt och det hördes att han kände sig lite sårad.
– Du säger position först och tänker sedan, om du tänker alls. Det är därför du vinner så sällan. Du måste analysera och tänka logiskt innan du säger nåt.
– Så du påstår att jag är ologisk och dum i huvudet, säger Tim och nu höjer han rösten lite.
– Ologisk kan jag hålla med om, men dum i huvet, njae, inte direkt. Knut börjar tycka att konversationen börjar bli lite irriterande.
– Kan vi inte fortsätta ”sänka skepp” nu istället. Förr eller senare vinner du.
– Nej, tack du! Ska det vara så här så tror jag att det får vara för min del, sa Tim lite snorkigt.
– Men Herre Gud, du kan väl vinna när som helst! röt Knut och tänkte låta Tim vinna nästa parti.
– Enligt din uppfattning är jag nog inkapabel att vinna om inte DU låter mig vinna! skrek Tim och hans ansiktsfärg antog en allt rödare ton. Du kan ta ditt jävla ”sänka skepp” och stoppa upp… ja, du vet var. Jag har fått nog av både det och dig!!
Tim reste sig så hastigt att stolen föll baklänges och spetsduken som låg på bordet fastnade i hans kavajknapp och kaffekoppar, gräddkanna och sockerskål drogs ner från bordet och landade på Knut persiska matta.
– Adjö!!! skrek han och nästan rusade ut ur Knuts villa och bort till sin egen, som låg granne med Knuts.

– Hm, det var väldigt vad han tog i, tänkte Knut, när han plockade upp porslinet från mattan. Det var inte likt honom. Jag undrar vad som tog åt honom. Bäst jag ringer honom sen och hör om han är OK.

– Rrrrrrrrrr, väste Tims telefon, men han satt orörlig i sin öronlappsfåtölj, och lät alla 21 signalerna gå fram utan att svara. Han ville inte prata med någon nu och särskilt inte Knut, efter det som hänt lite tidigare på kvällen. Han kände sig inget vidare till mods och tyckte att han tagit i mer än vad som egentligen behövdes. Han var bara så innerligt trött på den där besserwissern, som alltid vann och aldrig kunde låta bli att påpeka att han var mer analytisk och logisk än Tim.
Knut hade inte ens någon utbildning, mer än 7-årig folkskola och var självlärd snickare och skrev och stavade som en kratta, men hade ändå lyckats bra i sitt yrkesliv. Egen firma hade han och flera anställda och behövde han ha något skrivet, så hade han anställda som skötte det åt honom. Annars hade det nog aldrig gått. Han var väl inte dyslektiker, men det var nog bra nära. Själv hade Tim varit lärare i svenska och filosofi hela sitt liv och nu när han var pensionerad hade han inte så mycket att göra. Det blev förstås mycket bokläsning och korsordet i lördagstidningen löste han alltid. En konsert då och då.
Men han tyckte ändå om att gå in till sin granne och spela spel, prata lite om ditt och datt och dricka kaffe. Ibland tog han med sig en Tullamore Dew och förlorade vartenda parti, men det gjorde inte så mycket just då. Tullamore Dew var hans absoluta favorit bland alla whiskeysorter. Usch, vad han kände sig fånig. Han skulle ringa Knut i morgon och be om ursäkt för att han brusat upp så, ta med en flaska Tullamore Dew och ha en ny spelkväll med Knut. Det skulle nog bli väldigt ensamt utan dessa spelträffar och han var faktiskt lite sällskapssjuk – även om han tyckte att det var skönt med ensamhet och tystnad då och då.

Dagen efter fick Knut ett telefonsamtal från Tim med en ursäkt och löfte om en ny spelkväll i sällskap av kaffe avec.
Knut tyckte att det lät som en lysande idé. Han var inte långsint och dessutom var han en genuin tävlingsmänniska, som gärna spelade – han vann ju nästan jämt – och som var en oerhört dålig förlorare. Men, tänkte han, ”Sänka skepp”-partier med Tim är ju som att ta godis från ett barn. Det är nästan för lätt, så dålig han är på det. Han tar det inte riktigt på allvar, utan mer som ett tidsfördriv, och följaktligen är han en ganska god förlorare. Så det passade Knut som hand i handske. Han gnuggade händerna och såg verkligen fram emot när Tim skulle komma. Det var nära nu.

En kvart senare ringde det på dörren och det var förstås Tim.
– Hej och välkommen! Jag har redan satt på kaffet.
– Tackar, tackar, sa Tim, och klev in.
– Ja, det tar en liten stund innan kaffet är klart. Vi kanske ska ta och börja, så kan vi avbryta lite när kaffet är färdigt.
– Javisst, log Tim, det passar utmärkt.
De satte sig vid det stora ekbordet och vis av grälet häromkvällen, så hade Knut redan tagit av spetsduken. Hantog fram en stol åt Tim och satte sig själv mitt emot.
Han tog fram ”Sänka skepp”- papperna och pennor till dem och var beredd att börja.
– Ja, förresten, sa Tim, jag var inne i stan idag och jag köpte faktiskt ett nytt spel, som jag tänkte vi kunde prova.
– Jaha, sa Knut, det kan vi väl. Han har ju ändå ingen chans, tänkte han. Jag vinner ändå vilket spel han än har köpt. Det kan vara kul med lite omväxling när allt kommer omkring.
– OK, sa Knut, vad är det du köpt för nåt?

Tim rotade lite i påsen från bokhandeln och sedan drog han upp det nya spelet med ett triumferande ansiktsuttryck.
– Ja, det är inget nytt utan tvärtom ett spel, som funnits länge och som alla kan spela. Alfapet!!

Detta var mitt bidrag till skrivarcirkeln med masspublicering av ämnet "Sänka skepp"