Unga män - tyckare eller meddelare av fakta?

Annaa tar idag upp i sin blogg ett viktigt och ständigt aktuellt ämne, nämligen hur kan det komma sig att unga män ofta talar om hur saker och ting faktiskt är, medan unga kvinnor oftare frågar, diskuterar och argumenterar för sina åsikter.Pojkar tar mer plats på dagis, skolan och på universitet och högskolor. När de söker jobb är de ofta självsäkra och tror att de klarar allt medan kvinnor är mer osäkra på om de törs anta utmaningen på ett nytt jobb. (Jag generaliserar förstås.)

Annaa skriver "Det har inget hänt. Pojkarna vet. Och tål inte motsägelser",

och "Jag träffar yngre män som inte går i den där självgoda mittfåran. Men jag träffar andra som gör det.Och jag undrar så mycket hur de blir till eller snarare formas, i generation efter generation. Omgivna av stolta mödrar. Alltid lika stolta mödrar.

Ett intressant inlägg, tycker jag, som tål att diskuteras. Själv har jag tre söner, som jag är stolt över, men fördärvar jag dem och gör dem till kvinnoförtryckare och självgoda uppblåsta knölar?

De är 20, 18 och 15 år gamla och vi har försökt lära dem sedan de var små att det alltid finns två sidor av en sak. Det föll sig ofta naturligt eftersom de i en viss ålder slogs och bråkade jättemycket. Jag försökte få dem att diskutera istället för att bara veva med knytnävarna eller klösa varandra. Det är ju inte lätt när man är 4-5 år, men det var ett gyllene tillfälle att börja och sedan har det bara fortsatt. Att lära sig argumentera och förhandla är viktigt och de har gått i den hårda skolan med en mamma som var SO-lärare och jag ville ju att de skulle lära sig ett demokratiskt förhållningssätt till livet och varandra.

Ett ganska typiskt och lite roligt exempel utspelade sig en sommar då vi var på väg till Norrbotten för att hälsa på farmor. Pojkarna var väl mellan 7-12 år. Vi hade stannat och handlat wienerbröd någonstans och om man köpte 6 st fick man dem för 20:- (om jag minns rätt) så då gjorde jag det. Vi stannade och fikade och alla åt varsitt wienerbröd till fikat på rastplatsen och så körde vi iväg igen norrut.

Plötsligt säger någon av pojkarna:

"Vem ska ha det wienerbrödet som blev över?"

"Jag vet inte", säger jag.

"Jag tycker jag kan få det",säger mellansonen J.

"Nä", säger H, "jag kan få det för jag är äldst".

"Det är du inte", säger jag då, "det är jag".

"Jamen, jag menar av barnen, säger H.

"Men, säger fadern, varför är det självklart något barn ska ha wienerbrödet? Kanske har jag förtjänat det eftersom jag har kört så långt?"

"Eller jag", sa jag, "eftersom jag har köpt dem".

"Nej", säger minsten A," jag tycker vi röstar om det."

"Ja, det gör vi", sa resterande söner.

"OK", sa jag, hur ska röstningen gå till?

"Vi röstar bara och den som får flest röster får wienerbrödet", säger A.

"Men om det blir jämnt då"?, sa jag, "vem har utslagsrösten?".

"Det blir inte jämnt, säger otålige J., "nu röstar vi".

Modern replikerar, "Men om det blir jämnt, så måste man ha bestämt i förväg vem som ska ha utslagsrösten. Jag kan ha utslagsrösten."

"Men om alla röstar på sig själv och du har utslagsrösten, så röstar du såklart på dig själv och då får du wienerbrödet.

"Ja, det är klart", sa jag.

"Nej, så kan vi inte göra för det blir orättvist. Vi barn borde ha två röster var för vi är så små", föreslog H.

"Nej men varför det? Vi vuxna borde ha två röster för att vi är stora och har mer erfarenhet än små."

"Nej, det blir också orättvist", sa J.

"Vi kan också höra om någon INTE vill ha wienerbrödet och om det är så, kan vi dela det så alla får varsin bit", sa jag, "det blir väl rättvist".

"Ja", sa A."är det någon som INTE vill ha wienerbröd?"

Men nä, alla ville ha det stackars wienerbrödet.

"Hur ska vi då göra?, sa H. uppgivet.

"Jag föreslår att vi delar det i 5 delar, så får alla varsin bit och det blir himla rättvist", sa jag till slut och försökte hålla igång diskussionen. Jag märkte att killarna började tröttna på mitt konstiga sätt.

" Nej", sa J. trött, om vi ska dela wienerbrödet i 5 delar, så blir det sån liten bit att man knappt hinner smaka det förrän det är slut. Vi skiter i det".

"Ja, det gör vi"sa de andra två, "vi kan inte lösa det.

"OK", sa jag, "om alla tycker så,så struntar vi i det eller ska vi rösta om det?

"NEJ!!!" skrek alla i baksätet.

Undrar ni hur det gick med wienerbrödet? Jo, nästa gång vi rastade så delade vi det i tre delar och pojkarna fick varsin del.

Men frågan kvarstår: Är det mödrarna, som fördärvar sönerna? Kan det inte lika gärna vara fäderna, som ska vara förebilderna för sina söner?